9 dagar kvar.
Det närmar sig med raska steg... 9 dagar kvar.
På torsdag slutar jag på jobbet och på fredag är det bara en vecka kvar tills vi flyger ner till Thailand.
Igår hämtade jag ut våra visum och den här gången så blev det Education-Visa, så vi slipper att åka ut ur landet var tredje månad. Så jäkla skönt! Jag har kunnat skaffa det visumet de tidigare gångerna också, men varit för sent ute (jag är ju inte känd för att vara personen med den största framförhållningen). Men nu blev det av och jag ser fram emot att slippa åka minibuss i 10-11 timmar fram och tillbaka till Malaysiska gränsen. Något som jag har ett minne av då jag och min klasskamrat Jimmy skulle köra vår "visa run".
Jimmy stod i vanlig ordning och var lite lagom negativ inför resan och sa "bara inte A/C'n är trasig på bussen och att vi får bra platser...". Han skulle givetvis aldrig ha sagt det... När bussen kom så var det bara tre platser kvar längst bak i minibussen, de värsta platserna eftersom de inte går att luta bakåt.
Jimmy tar platsen vid fönstret och jag hamnar jämte honom, och har det lite lyxigt då jag kan ha benen ut i gången. Det är en plats kvar på höger sida om mig varpå Jimmy säger med sin klassiska lite gnälliga röst "Faaaan, jag loooovar att det kommer komma ett fetto som ska klämma sig ner här nu också...", jag skrattar lite och menar på att han inte ska vara så negativ. Men skrattet fastnar i halsen då jag ser en dunderklump till tant som står och väntar på sista stoppet i Saladan (huvudbyn på Koh Lanta), och jag ser med skräck hur hon går emot bussen och kliver på. Tanten trycker sig bak till platsen som är ledig till höger om mig och säger "I guess you got the loosing ticket" med ett lätt medlidande leende på läpparna, samtidigt som hon pressar sig ner och får mig att inse hur det måste kännas att vara i en sardinburk.
Bussen rullar iväg samtidigt som chauffören glatt ropar ut "solly, the ailcon not wolk but open window okey"...
Det positiva under resan: Tanten var jättetrevlig och hennes fluffiga axel fungerade perfekt som huvudkudde... :)
/T
På torsdag slutar jag på jobbet och på fredag är det bara en vecka kvar tills vi flyger ner till Thailand.
Igår hämtade jag ut våra visum och den här gången så blev det Education-Visa, så vi slipper att åka ut ur landet var tredje månad. Så jäkla skönt! Jag har kunnat skaffa det visumet de tidigare gångerna också, men varit för sent ute (jag är ju inte känd för att vara personen med den största framförhållningen). Men nu blev det av och jag ser fram emot att slippa åka minibuss i 10-11 timmar fram och tillbaka till Malaysiska gränsen. Något som jag har ett minne av då jag och min klasskamrat Jimmy skulle köra vår "visa run".
Jimmy stod i vanlig ordning och var lite lagom negativ inför resan och sa "bara inte A/C'n är trasig på bussen och att vi får bra platser...". Han skulle givetvis aldrig ha sagt det... När bussen kom så var det bara tre platser kvar längst bak i minibussen, de värsta platserna eftersom de inte går att luta bakåt.
Jimmy tar platsen vid fönstret och jag hamnar jämte honom, och har det lite lyxigt då jag kan ha benen ut i gången. Det är en plats kvar på höger sida om mig varpå Jimmy säger med sin klassiska lite gnälliga röst "Faaaan, jag loooovar att det kommer komma ett fetto som ska klämma sig ner här nu också...", jag skrattar lite och menar på att han inte ska vara så negativ. Men skrattet fastnar i halsen då jag ser en dunderklump till tant som står och väntar på sista stoppet i Saladan (huvudbyn på Koh Lanta), och jag ser med skräck hur hon går emot bussen och kliver på. Tanten trycker sig bak till platsen som är ledig till höger om mig och säger "I guess you got the loosing ticket" med ett lätt medlidande leende på läpparna, samtidigt som hon pressar sig ner och får mig att inse hur det måste kännas att vara i en sardinburk.
Bussen rullar iväg samtidigt som chauffören glatt ropar ut "solly, the ailcon not wolk but open window okey"...
Det positiva under resan: Tanten var jättetrevlig och hennes fluffiga axel fungerade perfekt som huvudkudde... :)
/T
Koh Lanta, rond 3.
Jag lovar inget, men har för avsikt att blåsa liv i den här bloggen igen...
Om ungefär en månad bär det av till Koh Lanta igen för tredje vintersäsongen. Den 8:e November sitter jag på flyget, den här gången tillsammans med min fästmö Jessica, och vi stannar till Juni 2014.
Förhoppningsvis så blir jag mer inspirerad och har mer att skriva om då vi är två om upptågen. Vem vet, kanske låter jag henne vara med och skriva här också, den som lever får se...
Jessica är en jäkel på att fota hela tiden, så det kanske kan göra det lite roligare att uppdatera mer regelbundet, då en stor anledning till att bloggen somnade in tidigare var för att jag inte längre kunde fotografera, eftersom kamera + mobil gick sönder. En blogg är roligare med bilder anser jag. Vi får se hur det går...
Ja då försöker vi att sparka igång det här igen då...
/T
Om ungefär en månad bär det av till Koh Lanta igen för tredje vintersäsongen. Den 8:e November sitter jag på flyget, den här gången tillsammans med min fästmö Jessica, och vi stannar till Juni 2014.
Förhoppningsvis så blir jag mer inspirerad och har mer att skriva om då vi är två om upptågen. Vem vet, kanske låter jag henne vara med och skriva här också, den som lever får se...
Jessica är en jäkel på att fota hela tiden, så det kanske kan göra det lite roligare att uppdatera mer regelbundet, då en stor anledning till att bloggen somnade in tidigare var för att jag inte längre kunde fotografera, eftersom kamera + mobil gick sönder. En blogg är roligare med bilder anser jag. Vi får se hur det går...
Ja då försöker vi att sparka igång det här igen då...
/T
